Skor i Solna, framfotslöpning och basejumping

De har landat säkert i Solna, Sweden nu, mina Newton skor. De var länge länge i Köln och sedan en sväng i Hamburg. Men nu är de i Sverige och väntar nu spänt på att få lära känna mig tror jag. I morgon kommer budet med dem till mitt jobb hoppas jag. Hoppas för övrigt att jag hittas i de enorma labyrinterna på mitt arbete.

För att värma upp har jag från mitt håll idag kört tre ganska mjuka 3K uppe på tå idag. Det är jobbigt att springa på riktigt uppe på tå, att liksom inte ens landa på mellanfoten. Jobbigt tills man faktiskt klarar av det, vant sig, då är det inte jobbigt. Det är inte bara jobbigt, det är faktiskt lite svajigt också att löpa på tå. Känner mig lite som Bambi. Jaja, men det jag egentligen ville prata om var huruvida det är bra eller inte att löpa mer på framfoten.

Jag minns när jag i somras köpte mina formgjutna iläggsulor på RS i somras, jag sa då till sulexperten att jag börjat springa alltmer på framfoten, han sa till mig att sluta med det genast, att det var det dummaste man kunde göra. Detta eftersom man riskerar att få problem med hälsenorna, och får man det så är det inte sannolikt att man kan springa igen sa han. Sen kan man läsa en enorm massa böcker i ämnet löpteknik som hyllar framfotalöpning.

Som jag någon gång tidigare nämnt, det är här Baumans flytande rädsla kommer in, vi kan vara rädda för allt. Eller så väljer man att inte vara rädd för något och försöka känna sig fram, det är min väg i detta fall. Att försiktigt försöka söka sig fram mot ett mer renodlat framfots steg.

Och om någon tyckt vi löpare verkar besatta och galna, jag sitter just nu med kraftig handsvett och känner mig allt annat än besatt och galen. På tv går just nu ett program om basejumping, där är galningarna. Förbjud sporten och bura in utövarna. Jag har rentav fotsvett så läskigt som det ser ut.