Österlen Ultra

Ultras har för mig alltid varit ett begrepp som förknippats med Fotboll. Nu sitter jag här nere på Österlen och dricker sportdryck och tränar. Det blåser och är vidrigt här men det stör mig föga. Jag ska på lördag genomföra mitt första Ultramarathon, det kommer inte att gå fort och det kommer inte vara så värst mycket ultra så att säga, men ändå.
Eftersom detta svinuppfödarparadis för mig inte har något alls med internet att göra kommer jag skriva mitt nästa inlägg på måndag om ca (100Ks löpning).
Tills dess; ha det bra.

Toppen Hasse!

Ströläste just en av sveriges större mjukherrtidningar, den som har fått för sig att den är lite förmer än de andra men som innerst inne är lika skrotig, fånig och mansgrisig. Fastnade i en miniintervju med Hans från programmet där man ska fånga bovar på trean, ni vet han som jobbade på typ ABC nytt när det var nytt. Nu är han programledare för PROs officiella teveprogram tillsammans med den där fånige hästsvanskriminologen och den rasistiska före detta (tack och lov) åklagaren. Jaja, ni fattar vem jag talar om va?
Det är en miniintervju med programledaren Hasse i herrtidningen, den är mycket centrerad kring Hasses ego och han får värdelösa frågor som typ, har du någonsin varit i fara? Ja det har Hasse och bla bla bla.
Skurkjagaren Hasse får frågan vilket som är hans favoritsvordom och Hasse svarar "Arsellknullad". Varför Hasse, säger du det när du svär, eller du kanske inte säger det, eller så säger du det nedlåtande om skurkar som du tycker får en för mild behandling, du liksom tycker att de borde bli det, arselknullade alltså? Eller insinuerar du att de är homosexuella, eller att de är kvinnor? Jag skulle vilja veta hur Hasse tänker här. När Hasse spikar sig i fingret under sin hemmafixar dag i villan, när han har på sig den där softa dunjackevästen, säger han då "aj, arselknullad"?
Nej jag får lite mardrömmar nu av Hasse.

Inte blir det bättre sen när jag läser att Hasses favoritord, alla kategorier verkar det som är "Toppen". Undrar om det kan se ut såhär vid något tillfälle, att Hasses barn säger - Pappa, jag ska gå på bio ikväll med min kompis farbror Brynolf, det är premiär för Harry Pot och Hasse svarar - Toppen, i nästa stund skjuter Hasses andra barn honom i ryggen med en hockeypuck och Hasse brister ut i ett - Ahhh, ARSELKNULLAD!
Jaja, vad vet jag, livet kanske förändras under resans gång. Jag kanske också blir gammal och homofob fejkskurkjägare när jag blir gammal och får vara med i mjukherrtidningar och svarar arselknullad på frågan om vilken min favvosvoordom är. Min nya favvosvordom är "Toppen Hasse".

Vill som sista punkt säga att ingen som arbetar på mjukherrtidningen behöver känna sig träffad. Jag gillar er lika mycket som jag tycker er tidning ibland är astöntig.

Mormors nya soffa

Jobbar idag under viss protest. Går igenom en massa mail och betalar en massa fakturor. I skörden av mail utmärker sig ett särskillt. Mailets titel är "Mormors nya soffa". Sen är det bara bifogat en bild på just min mormors nya soffa. Det är min bror som skickat mailet. Hur tänker han? Att jag inte kan bärga mig att få se mormors nya soffa? Att jag inte kan hålla mig tills jag kommer hem till henne utan undrar så exakt vilken nyans av brun den har. Och om två verkligen kan sitta skönt i den. Världen är ibland inte så lätt att begripa.

Berlin

Berlin heter ett av världshistoriens bästa album. Ett helt fantastiskt album som , trots sitt relativt låga tempo faktiskt går mkt bra att jogga till. Dessutom är Berlin en stad som jag de senaste åren lärt mig älska. Att springa i staden är en upplevelse, en platt uplevelse men icke desto mindre, inte minst eftersom tyskarna har en enorm förkärlek för det kraftigt monumentala. Att springa ner för Strasse de 17 juni, förbi Brandenburger Tor och Siegessäule är en sann upplevelse. Man blir djupt berörd. Ska bli fantastiskt att springa in där för att avsluta mitt första Berlin marathon.
Min löpning var otroligt inspirerad under min minisemester.
För övrigt var Cindy Sherman på Martin Gropius mkt bra samt själva Judiska museets byggnad mkt fin. Annars; Kreutzberg, kreutzberg, Neu Köln, Kreutzberg!

Titta vad jag hittade!

Precis innan jag drog till Berlin och efter att jag skrivit mitt marathoninlägg om (ja om vad) satt jag och slösurfade lite på internet. Var inne på youtube och kollade på lite ultramarathonklipp.
Och gissa vad jag sprang på där, detta.
Helt otroligt, han (Greg från inlägget nedan) är någon form av TV-host. Är inte slumpen otroligt intressant ibland.

Den långa sommarsagan del 2

En taxi beställdes till koppartälten och vi tog med oss resterande sprit för att bege oss in till stan, hur vi tänkte förstår jag inte eftersom allt antagligen var stängt och spriten inte hur det än var skulle släppas in någonstans.

Vi gick i alla fall av vid Dramaten, detta för att köpa mera öl(!?) på 7-11. Jag väntade utanför medan inhandlandet av öl skedde. Utanför 7-11 kom jag i slang med en ung man som man kan säga nog kunde klassas som en utstött eller kanske kan man bara helt enkelt säga att han var en regelrätt knarkare, vi kan kalla honom Mackan. Jag började orera om hur dåligt det är att knarka och han lovade att sluta med det. Mitt starkaste argument till varför han skulle sluta var att man kan bli hög på att springa, detta köpte den stackars Mackan, åtminstone sa han det.

Den nu fyra man starka festdelegationen (Mackan inberäknad) bestämde sig nu för att bege oss ut med sprit och öl till Skeppsholmen för att fortsätta kalaset där.
På bron över till Skeppsholmen kom plötsligt en joggare springandes, han lyssnade på Ipod och lunkade fram. Glad och expressiv som jag var tilltalade jag honom och undrade varför han joggade i denna tidiga timme. Mannen stannade, tog ur sina hörlurar och frågade mig på engelska vad jag hade sagt. Jag upprepade min fråga och han sa att han just landat i Sverige och ville springa ur sig den långa flygresan från LA. Jag vände mig genast till Mackan och sa att till och med en amerikan som flugit så långt sprang, då kan väl även du som knarkat börja springa, Mackan nickade lite förstrött.

Jag bad amerikanen sluta jogga och istället följa med oss ut och festa lite och till min stora förvåning bestämde han sig för att följa med oss. Så där gick vi, den lite udda kombon tre glada som just varit på bröllopsfest, en heroinist och Greg, dataingenjör från LA.

Vi fem låg och pratade och hade otroligt trevligt. Mackan var ytterst verbal och kom mycket bra överens med nykteristen Greg och vi förde livliga diskussioner om livet i USA, om jogging och om att sluta knarka. Någon föreslog att Mackan borde börja med metadon eller Subutex medan jag var benhård med att det skulle räcka om han bara började löpträna, tyckte han skulle anmäla sig till Stockholm marathon nästa år så han skulle få något att träna inför, ett mål liksom. Mackan var lite inne på mitt spår eftersom han inte trodde på metadon. Vi bjöd honom på öl och sprit och han ville inte på något sätt vara sämre utan frågade om någon i sällskapet ville ha roppar som han kallade det. Jag vet inte riktigt vad det är men vi tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet.

Natten var för längesedan övergången till morgon, närmare bestämt åtta när vi beslutade oss för att avsluta denna helkväll på ett värdigt sätt, genom att gå till Grand och äta frukost. Mackan insåg sina begränsade chanser att komma in i det skick han befann sig (han såg verkligen sliten ut) och avvek under våra vilda protester. Vi andra rullade in på Grand och betalade en ansenlig summa pengar för att få ta del av frukost buffén.

Givetvis var vi långt ifrån nyktra, snarare på gränsen in i vad man kan kalla steget bortom onyktra när tre män i kostym och en joggare staplade in på buffén som i denna relativa morgonstund fortfarande endast befolkades av pensionerade amerikaner.

Det var en fantastisk buffé och jag började med att ta en stor talrik full med enbart passionsfrukt. Detta ansåg min vän, vi kan kalla honom R inte riktigt var fint eftersom det inte blev någon passionsfrukt kvar efter min framfart. Jag förstod inte vad han menade och vägrade lämna tillbaka en enda frukt. Detta var ett exotiskt ögonblick och jag ville äta mina exotiska frukter som det perfekta ackompanjemanget. Efter passionsfruktsexcessen kände jag att jag var så full så jag vågade inte ställa mig upp eftersom jag skulle behöva vingla betänkligt och det kändes inte riktigt som att detta var rätt forum för morgonvingel. Greg var vänlig nog att i sina joggingkläder gå och styra upp en rejäl tallrik med blandad frukostmat. Jag bad honom även ta med en tillbringare juice eftersom jag vet vikten av att dricka (inte alkohol just då). Efter en rejäl tallrik vågade jag mig upp och ta nästa själv. Jag var glad och relativt pigg och kraftigt berusad. Dock tror jag att jag förstod att hålla relativt låg ton och profil. Detta kunde dock inte stoppa mig från att prata med alla jag stötte på vid buffébordet. Jag bla bla bla smorgasbord hit och bla bla bla some moer scrammbeled eggs dit och it looks like it´s going to be rain datt. Alla log och pratade lite lätt tillbaka med mig, kanske av artighet, kanske av medlidande, jag vet inte.

Nu ritade vi om Gregs resplan rejält, han skulle av någon anledning till småland för att se glasriket. Det hade han lsät var det finaste Sverige hade att erbjuda. Ja det kanske stämmer, vad vet jag, men vi sa till honom att åka upp till norrland och vandra istället. Sådär fortsatte vi, åt och planerade Gregs Europaturné. Efter fem tallrikar mat och tre kannor juice kände till och med Greg att det började bli dags att tacka för sig. Det slog mig då att även vi andra borde göra detsamma. Så blev det, klockan halv elva staplade vi ut från Grand efter att tagit farväl av Greg och begav oss alla hemåt åt varsitt håll.
Utanför NK var det så smått dags för shoppingen att dra igång och jag var nu så trött att endast min kostym räddade mig från att mistas för en lodis kändes det som.

En fantastisk fest var till ända och det sista jag mindes att jag tänkte på var hur jag kunde vara så naiv som kunde tro att Mackan skulle sluta knarka och börja springa och att Greg verkligen fick en rivstart på sin europaturné.

Jag somnade, vaknade efter två timmar med en otrolig huvudvärk och känslan av att det var en rejäl helkväll jag hade bakom mig.

Så det var min sommars stora begivenhet so far. Tror mig med säkerhet kunna säga att det inte kommer bli något liknande under återstoden av sommaren, inte resten av detta år i övrigt för den delen. Händer det ens en gång till i mitt liv vore jag glad, om än jag vet att glädjen inte blir så stor dagen efter så att säga.

Den långa sommarsagan del 1

Okej!
Nu ska jag, precis som så många andra ta ett litet summerbreak från bloggandet. Litet stämmer i mitt fal eftersom jag är tillbaka från Berlin redan på tosdag.
För att kompensera för denan ledighet (som inte kommer vara så länge) ska ni nu få en liten sommarnovell. Detta inträffade den 16 juni i år och det var ett mycket vackert dygn.

Bilden ovan är tagen vid nio på morgonen söndagen den 17 juni i år och det har precis börjat regna över Stockholm. Den föreställer Greg, en 35 årig dataingenjör från Kalifornien. Han har för tre timmar sedan landat i Stockholm och detta är början på hans grand european tour. Greg sitter klädd i sin bästa joggingdress och vi sitter och äter frukost ihop på Grand hotel i Stockholm. Hur vi hamnade tillsammans där ska jag nu berätta.

Den 16 juni, lördagen efter Stockholm marathon i år gifte sig två goda vänner till mig med varandra. Vigseln ägde rum i ekotemplet, Hagaparken exakt under den kvart då det var som allra vackrast där, solen var framme och ljuset liksom sipprade in i templet.
Under fördrinken innan vigseln kom toastmastern fram till mig och berättade att jag skulle hålla tal, jag visste inte om att jag skulle tvingas till detta men det ansågs tydligen att jag var så pass närstående att det liksom var god etikett antar jag.

Detta satte givetvis grillor i huvudet på mig eftersom jag inte riktigt förberett mig för det. Jag gick bort till fördrinksbordet och tog ett eller två glas skumpa till för att liksom lugna ner mina nerver.
Jag hade vetat om detta bröllop i ett år och eftersom jag springer förbi ekotemplet väldigt ofta så hade givetvis tanken på att jag borde hålla tal slagit mig många gånger, men varje gång jag sprang förbi, under detta år fick jag panik över det faktum att jag kanske skulle hålla tal. Hade jag haft en pulsmätare är jag säker på att den hade visat jätte red alert varje gång tanken att tala slog mig.

Vigseln var bland det vackraste jag sett och brudparet höll helt fantastiska tal till varandra, något som verkar vara kutym numera. Jag hade dock redan börjat känna hjärtsvikt och något som liknade feber för det tal jag skulle hålla.

Efter vigseln var det dags att förflytta sig till Fjärillshuset där fest och middag skulle hållas, jag tog två glas skumpa till för att dämpa febern så att säga. Nu hade jag svårt att koncentrera mig eftersom jag var så fantastiskt nervös, försökte fokusera på att le och se glad ut fast jag liksom inte riktigt hörde vad folk sa. Jag var varm i hela ansiktet och fick tusen frågor om hur det varit att springa maran helgen innan. -Det måste varit varmt och bla bla blu bli bla, jag lyssnade inte.

Vi satte oss för att äta och åtta talare, alla släkt talade innan det var min tur. Jag hade svårt att få i mig maten, vet inte vad det var och jag insåg att det inte var läge för att dricka mer, stundens alvar och den borgerliga stämningen tillät det inte.
Det var genuint synd om min bordsdam eftersom jag under de inledande talen endast lyckades får ur mig att jag hade feber.

Pling pling pling, - nu är det dags för Allan att hålla tal! Jag kände hur det svindlade och flimmrade för ögonen och det tog lika lång tid som det tog att gå ner för trappen till Östermalms IP att överhuvudtaget ställa sig upp.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga var det enda jag kunde tänka på.

- Jaha då var det min tur att hålla tal fick jag ur mig medan jag lutade mig med fulll kraft mot stolen. Av någon outgrundlig anledning började alla gäster skratta. Jagfattade inte vad som var så kul men deras skratt fick igång mig. Först sade jag att ord inte kunde beskriva hur mycket jag tyckte om de nygifta, sedan babblade jag på som bara den. Det blev inte för långt och det blev, tror jag ganska bra. Många skrattade och jag höll mig långt ifrån de värsta talklyschorna.

Talet blev enligt min mening mycket lyckat för att komma från mig och jag kan med stor säkerhet säga att jag aldrig kommer hålla ett så bra tal igen.

Efteråt släppte någon form av fördämning och jag drack upp både det vita och det röda vinet jag hade framför mig i snabb takt. Det kändes som att jag fått en spruta adrenalin ungefär. Min bordsdam fick en ny bordskille (eller vad det nu kan heta), jag var som en radio som bara pratade och pratade och var på ett strålande humör.

Middagen förflöt och efter blev det dans, jag dansade som en galning och min föga romantiska bröllopspresent, 10 flaskor sprit som jag hade inhandlat i Köpenhamn när jag var där och sprang marathon kom väl tillpass.
Inte bara jag utan hela festen drack drinkar och dansade som dårar tills det var dags för fjärilshuset att stänga klockan ett. Bröllopsparet hade varit så förutseende så de hade köpt grillar så det blev efterfest framför koppartälten med grillning och en svindlande utsikt ner mot Brunnsviken. Jag försökte rädda den goda stämningen genom att bära med mig två flaskor scotch och två Champagne ner till efterfesten. Bröllopsparet hade dessutom styrt upp med en enorm balja öl så det var bäddat för en lång och vacker natt.

Så blev det, natten blev ljus och vi festade vidare, vid tre på morgonen ringde det i min innerficka, jag kände inte igen ringsignalen och inte heller telefonen jag fumlade upp. Hallå svarade jag. Det var brudgummens far som ringde. Jag hade tydligen tagit hans kavaj, detta har hänt mig förr och jag tycker det är konstigt. Jag är inte så lång och inte tjock, förra gången det hände mig kom jag hem med en två meter lång killes kavaj. Denna gång hade jag misstagit brudgummens fars kavaj med min egen, det känns som det skiljer 60 kilo oss två emellan.

Jaja, vi byte kavaj och jag undrar vad han tänker om mig numera, kanske typ såhär: Konstigt, den där Allan som alltid varit en så reko kille, nu kändes det nästan som att han var kraftigt berusad, och varför i hela friden tog han min kavaj?

Vi festade vidare, vi drack scotch, vodka, gin, Champagne och öl. Inget fattades oss och det var en otroligt vacker morgon.
Klockan halv fem var vi kanske tio personer kvar. Vi var långt ifrån nyktra och festdeltagarna var med all rätt på väg att bryta upp. Nästan alla festdeltagare kanske jag bör tillägga. Jag hade inte tanke på att sluta, jag hade liksom bara börjat kändes det som

Dope tankar som får mig att springa snabbare

Sitter och försöker samla mig för att få undan det sista innan min minisemester börjar, men min passiva hållning och låga arbetsmoral hindrar mig från att forcera dessa sista hinder innan semestern hägrar.
Jag har vidare blivit på lite surhumör eftersom jag är inkallad för tjänst kommande fredag, mitt under brinnande semester. Ska komma i badtofflor och med en badkrokodil under armen i ren protest.
Jag tänker idag utnyttja denna ilska under mitt löppass, ska tänka på hur fördjävligt omänskligt det är att jag tvingas tjänstgöra mitt i min egen semester. Hur den som bestämde det fan kan gå in själv. Jag vet att ilska är bland det mest effektiva doping man kan ta, det fungerar verkligen. Brukar ibland tänka på saker som stör mig för att kunna springa snabbare. Nedan följer en lista på dope stuff att tänka på:
· Att det finns folk som är bittra
· Att det finns folk som har det för djävla bra utan att förtjäna det
· Att någon jag älskar behandlas illa
· Att jag inte fick mer löneökning
· Att jag fortfarande är en löneslav
· Att Kungen fortfarande har makt och är poppis
· Att jag en gång blev biten av en hund när jag var ute och sprang och att damen som ägde hunden sa att den bara ville leka. Tjena, leka sönder mina knän eller?

Sådärja, nu fick ni vara med och dela mina dope tankar. Alltså, nu kan det ju framstå som att jag själv är bitter, och det må vara hänt. Tilläggas bör dock att jag fick en rätt rejäl löneökning i år och inte kan klaga överhuvudtaget egentligen. Tvärtom, jag har det för djävla bra utan att egentligen riktigt förtjäna det.

F Le Flash

Igår fick jag sms från F, det stod: "37 min på milspåret i Hellas". Jag blev knäckt eftersom det är en mycket bra tid men samtidigt lättad eftersom jag då inte längre behöver tävla med F. Det skulle liksom vara kört då. F frågade om jag idag ville dra ut till Hellas för ett pass. Nej nej nej tänkte jag, dessutom är det inte läge för milsprået utan för intervall löpning så jag hade tänkt svara nej. Ringde idag och fick då beskedet att F sprungit fel och tagit 8K spåret, 8K på 37 är ju mänskligt, det gjorde mig på bättre humör och jag ville genast ändra mina planer. Sen sansade jag mig eftersom mina nya fotbäddar kom förra veckan och jag lyckats dra på mig träningsvärk i typ hela kroppen och därmed av den anledningen antagligen kommer förlora ändå.

Imorgon åker han bort i två veckor, sen, när han kommer hem ska jag fan i mig spöa honom på milen i Hellas.
En nyckelfaktor är att jag (förhoppningsvis) kommer träna mkt under min semester medan han säkert kommer sitta och mögla med sin träningshatande flickvän.

Neu Kölns, Kreutzbergs och Österlens asfalt kommer få veta vem det är som skriver bloggen Runners high… var så säkra.

Les Parapluies de Cherbourg

Jag har sett Les Parapluies de Cherbourg kanske femton gånger. Tror inte en film kan vara så bra men jag har gjort det i alla fall.
För kanske fyra år sedan var jag på Berns och en tjej kom fram till mig, hon arbetade i min lokala videobutik och frågade mig; - Du har hyrt Les Parapluies de Cherbourg tio gånger i videobutiken jag jobbar i, du måste verkligen älska den.
Det kändes jobbigt, ingår liksom inte i min profil att älska en musikal.
Ikväll går den på tv och jag ska se den igen, om inte annat för att försöka förstå varför jag sett den så många gånger förr.

Min bror

Mannen på bilden är min bror. Han är en i sanning beundransvärd person, träning för honom är inte något måste utan bara något roligt. Han har sprungit fler marathon än vad jag har och han har sprungit dem runt om i hela världen. Vår inställning till löpning skiljer sig i hög grad. Han kan i princip på impuls bestämma sig för att springa en mara och sedan genomföra den, jag för min del förbereder mig relativt noga. Detta avspeglar sig givetvis i våra tider, min bror har aldrig varit ens nära att springa under fyra timmar. Skillnaden mellan oss tror jag är att min bror är fullständigt orädd medan jag för min del alltid är lite smårädd. Jag är rädd för skador och jag är rädd för att en mara ska bli för tung eller att jag ska tvingas bryta. Min bror tänker inte så överhuvudtaget, han bara springer.

För ungefär en månad sedan under ett slösamtal oss emellan föddes idén att min bror skulle följa med till Berlin för att springa maran, en dag senare var han anmäld. Så, Berlin marathon 30 september blir den första mara vi springer ihop. Förhoppningsvis dock inte tillsammans eftersom jag räknar kallt med att slå min glade bror.

Bloggmoralen tröt också tydligen

Jag anser mig ha hög bloggarbetsmoral. Skriver ofta inlägg och skriver i princip varje dag. Men igår blev det inget mer än ett trist inlägg om vad jag skulle skriva senare under dagen. Det brast, de utlovade inläggen kom aldrig. Detta för att jag var lite spontan och lämnade staden igår eftermiddag för ett besök på landet.

Talking about moral så ska jag nu gå ut och springa eftersom jag nu på förmiddagen arbetat av hela förmiddagens sysslor.
Brunnsviken runt ska det bli och jag ska inte titta så mycket på vad tiden blir. Jag ska springa runt Brunnsan med låg moral.

Arbete, arbetsmoral och värme

Jag upplever det alltid som att arbetsmoralen sviktar en aning när värmen kommer. Tror inte heller att det endast gäller mig utan märker det även på min omgivning. Just måndag och tisdag råkar jag ha lite (med betoning på lite) att göra varför min arbetsmoral av nöd tvungen kan klassas som relativt hög. Tittade dock igenom mitt schema för kommande vecka och blev lite mörkrädd över glappen mellan eventuella arbetsuppgifter.
Jaha, idag har jag för övrigt vilodag från löpningen och ska efter jobbet åka ner till Trosa där ett par vänner just nu hyr ett hus.
Ikväll ska jag skriva ett inlägg om min bror, det behöver dock illustreras med fotografier.
Sen ska jag skriva ett inlägg om Argentinarna som jag titta på fotboll med igår kväll, sorgen i deras väsen gick inte att ta miste på.
Nu ska jag slöa och jobba lite trots min dåliga arbetsmoral i värmen.

Men glädjen är tillbaka

Idag har jag sprungit långsamt, 30K på 2.45. Inte mycket att skryta med exakt, men det var 30K ren löparglädje. Sprang upp till Ursvik och körde den "tunga milen". Det var en fantastisk löpardag idag, nedskruvat tempo men med mersmak. Just så som löpning ska vara. Det kanske faktiskt är exakt det som är tricket, att när de tidsmässiga resultaten vägrar att infinna sig får man finna glädjen i själva löpningen.
Att mina tider inte finns där gör ju egentligen inte så mycket just nu, det är i Berlin i slutet av september tiderna ska vara bra. Nu ska jag försöka gå in i en högintensiv träningsfas, kommande vecka får kanske bli något lugn för att sedan semestern ska ägnas åt rejäla distanspass.
Som vanligt har jag problem med att orka genomföra mina intervallpass, de är så jobbiga och trista. Men även här finns det ett trick, att helt enkelt inte genomföra passen med klocka utan mer "känna" sig fram, låta det hela bara ske liksom. Självklart ska det göra ont och självklart ska det vara sjukt jobbigt, men genom att ta bort klockan slipper man bli slav under tiderna. Det är roligare att vara slav under tider när man verkligen kan prestera, nu kan jag inte det utan måste bara acceptera.
Så fort jag är i bättre slag ska jag plocka fram klockan igen och pressa mina tider.
Dagens pass var hursom ett runners high pass utan like, sprang runt och hälsade på folk jag mötte längs vägen. Jag var hög som ett hus i i nära tre timmar. Tror inte riktigt det släppt ännu.

Flytet är borta

Japp, så är det, kom runt 29K igår på 2.10.20 men det var tungt.
Hade tänkt göra bland det tristaste som finns idag, dra en mil på löpbandet. Men efter 4K kände jag att jag helt enkelt inte orkade, eller rättare ville slutföra. Jag hoppade av bandet och tog en dusch.
Hela denna vecka har varit tung, kommer dra ca 80K med ett planerat långpass på söndag men utan att det någon gång har kännts bra.
Konstigt det här med svackor, det är då man prövas, det är som att det bara är att genomlida och hoppas på att det vänder snart.
Nu ska jag iväg och trettioårskrisa som DJ. Vilket innebär att lördagen blir en vilodag.
Trevlig helg alla som läser detta, hoppas vädret vänder snart.

Sommaren, det stora hindret

Är det lätt att motstå saker? Är det lätt att inte sitta och sippa rosévin på sommaren? Är det lätt att få tillräckligt med sömn såhär års?
Svaret är nej, nej det är sjukt svårt att låta bli att sova endast lite och att låta bli att cykla ner till Mälarpaviljongen för att träffa kompisar som sitter och softar och skiter i att det finns en morgondag.
Igår var jag på Moderna en sväng och hamnade på Arkitekturmuseets uteservering som hade kvällsöppet. Camparin var så god så jag var tvungen att dricka lite bra alsace vin till middagen. Ska bli mycket intressant att se hur detta påverkar eftermiddagens långa pass. Sommaren är ett verkligt hinder och hot mot min träning just nu. Den sätter karaktären på verkliga prov.

Sarà perché ti amo

Jag vet, min minisemester kommer firas i Berlin och på Österlen, men sedan någon dag finns hela mitt väsen i Rimini.
Min gode vän, mannen som fick mig att börja blogga, den fantastiske bloggaren Alessi spelade häromdagen den fantastiska låten Sarà perché ti amo och jag påmindes då om min barndoms sommrar då jag och min bror brukade bila ner till Italien med vår far. Vi köpte alltid kassetband med Italodisko. Har inte lyssnat på det sedan dess på 80-talet men nu sitter jag i min Alfa 33.a med mina stora vita Cazalsolbrillor och lyssnar på Italodiskon. Jag jobbar bara med min kropp, min själ vet att det är 1989 och jag har inga strumpor i mina pasatellgröna seglarskor och lysnnar på Voulez-vous danser samt kramas på ett slemmigt italodiscosätt med en tjej.

Inte helt i form

Kan man säga att jag är ännu. Jag straffade mig idag med ett intervall och styrkepass. Hade egentligen tänkt köra 3*2K i 3.30 tempo. Dat var inte aktuellt märkte jag efter typ tvåhundra meter. Det fick istället bli 4*1K i 3.30 tempo. Men jag är glad ändå, tycker om när jag märker att jag inte klarar av saker, det motiverar mig att träna hårdare.

Igår fick jag en inbjudan av min bror att delta i Musköloppet som går på lördag, dessvärre ska jag trettioårskrisa som DJ på Nada (bar på Södermalm i Stockholm) på fredag och känner därför på mig att jag kommer tvingas vara uppe för länge på natten för att kunna prestera på lördag. Då ställer jag hellre inte upp.
Dagens träning:
4*1K (+4K)
Styrkeövningar

Heleneffekten som uteblev

Körde Du måste finnas kanske sex gånger i rad idag och tänkte försöka springa lite snabbt idag, tänkte springa 14K på 56 minuter (40 på milen).
Men nej, Heleneffekten uteblev, 57,59 blev det (42,30 milen). Kollar sällan på klockan under brinnande löpning men trodde nog jag var snabbare idag. Konstigt det där när tiderna upplevs som bra men de facto inte blir det. Trist att det gör mig på lite dåligt humör. Imorgon ska jag straffa mig med ett gäng vidriga intervaller.

Michael, den förutsägbara ögonöppnaren

Igår lyssnade jag på sommarprataren, det var Michael Treschow. Inte Mickael utan Michael, med engelskt uttal. Han var ungefär lika imponerande förutsägbar som Ulf Lundell var i sitt sommarprogram. Uffe sa ungefär såhär: ” 1967 skulle jag gå o hälsa på min kompis Pärre som lånade en lya på Drottninggatan, han hade fest, den festen varade till 1972 och nu kommer en låt med Rolling Stones”. Tänk om Uffe valt att spela något som förvånade, eller sa något man inte redan visste om honom eller livet. All respekt till Ulf, jag gillar honom verkligen, men överraskad, klok och ögonöppnad blev jag inte av hans sommarprat. Inte ens road blev jag, mest lite trött, tror rent av att jag somnade under en liten stund.

Igår var alltså Michael Treschow sommarpratare och jag lyssnade. Michael var precis lika förutsägbar som Ulf, det var Kina bla och Indien bla, och Europa blä, och möten med riktiga människor hit och med ungdomar som vill satsa på teknik dit och Michael Treschow som den gode mecenaten datt och tillväxt ooohopp. Sen var det slut och man satt och gapade över förutsägbarheten. Michaels största ögonblick, när han så att säga sågade itu sin assistent eller trollade bort en elefant eller vad ni vill, var när han berättade att under tiden han pratade skaffade 25000 kineser mobilabonnemang, sen gjorde han konstpaus, som för att vi skulle få hämta oss från denna chock och komma till insikt. Det var Michaels golden moment tror jag han kände. Musiken var exakt som i Ulfs fall förutsägbar. Medan Ulf spelade golden hits blev det plågsamt tydligt att Michael bara sätter på mainstreamkanalen på flygplanens musikkanal. Det var The Animals, Elton John (Circle of Life), Norah Jones och någon Poveldänga. Det var okej musik men man gapade över hur inte överraskad man blev.

Trots all denna förutsägbarhet fick Michael in ett knytnävslag på mig igår, he made my day, fick mig att chippa efter luft och känna mig chockad. Han spelade Benny låten Du måste finnas med Helene Sjöholm, den träffade rakt i mig som en blixt från klar himmel.
Jag blev helt tagen av låten, har inte lyssnat på den på länge och aldrig på riktigt liksom. Men Michael fick mig att inse att detta är bland det bästa jag hört, bland det bästa som gjorts.
Tog fram den i min Itunes och laddade ner den i min Ipod. Hade jag varit på väg ut på en runda kan jag lova att jag sprungit otroligt snabbt. När Helene sjunger utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav i den perfekt arrangerade orkestrermiljön går det inte att hålla igen, det är perfekt dopingmusik. Ikväll ska jag ut och ta 14K med låten på repeat. Jag ska tacka Michael för att han påminde mig om låten och för att han verkligen, trots allt lyckades påverka och överraska mig samt att han hjälpte mig att springa ännu snabbare.

Fetishism

Söndag idag, ingen träning varken lördag eller söndag på grund av att jag släppt loss en smula. Känns bra även om jag saknar det såklart.
Min stora fråga blir just i detta nu istället varför jag känner mig som en liten flicka som borstar håret på sin barbiedocka, eller som en man som sitter nere i källaren och putsar sina modelltåg in absurdum.
Denna söndag morgon har en kvart ägnats åt fotografering av mina löparskor. Hello Allan, wake up and smell the world! Det här är inte friskt!

Problemet är att jag gillar mina skor, ett av paren har jag i princip slutat springa i, de har inget mer att ge. Men jag kan gå i dem, det funkar de utmärkt till.
När vi nu ändå är inne på ämnet så kan vi lika gärna djupdyka ner i det, liksom avhandla ämnet löparskor, de är ju så viktiga. Det konstiga är att jag inte numera kan ha ngt annat märke än dem jag nu använder, ASICS. Jag erkänner och nu blir det nästan reklam. Men de är helt super. Fattar inte varför, kanske är det en vanesak. Men de är skönast. Springer alltid igenom typ tre modeller när jag ska köpa nya men fastnar alltid för ASICS. Har dessutom alltid hållit mig till Cumulusmodellen men "vågade" nu efter alla lovord köpa ett par Nimbus. Måste erkänna att Nimbus är helt sjukt skön. Tror att det helt enkelt kommer bli min framtida sko. Knasigt nog så är de enda skor jag kan tänka mig utöver ASICS ett annat japanskt märke, Mizunos Wawerider. Hade ett par när jag sprang maran 2004 men dagarna innan loppet lossnade sulan varför jag fick springa med en mycket speciell teknik, fick lyfta foten betydligt högre än jag brukar.

Så, då kanske någon kan förklara för mig varför japanerna är så sjukt bra på joggingskor? Fattar det verkligen inte men är glad sålänge de fortsätter producera sina skor.

Resten av dagen ska jag gå och bygga upp lite självkänsla eftersom det nu känns som att jag är en miserabel fåne som fotat mina skor och skrivit en novell om hur sköna de är. Kanske borde jag gå ut och försöka skaffa mig ett liv.

Berlin

Var lite spontan idag och bokade en Berlin resa till semestern. Detta ger mig Berlin två gånger inom loppet av två månader. Ska bli fantastiskt att träna lite i Neu Köln och Kreutzberg på dagarna och sedan äta (ja, äta vadå? Äta falafel!)och dricka lite öl på kvällarna. För att inte tala om frukostarna jag ska äta. Berlin är frukostarnas förlovade stad. Kanske får det bli en del morgonlöpning så att jag kan gå ner sen och äta frukost på mitt favvofrukostställe. Nu känner jag en viss längtan.

Mindgames

Så, då var det dags för en smyg revansch på F igår.
Han var inte så lite kaxig efter segern ute i Hellas i söndags. Sprang runt och skrävlade om hur svårt det skulle bli att slå honom. Det trista var att jag verkligen trodde på honom.
Jag sprang runt och trodde på det och tänkte på vad jag skulle dra till med för ursäkter. Skulle nog aldrig sjunka så lågt så jag började ursäkta mig, men att tänka på ursäkter kan vara en tröst i sig.

Löpningen förflöt bra. Hitler gör sig fortfarande påmind, men jag ignorerar honom. Vi sprang ihop i ganska bra fart. Jag såg till att inte låta F dra eftersom jag vet att det för mig alltid är psykiskt tyngre att ligga lite bakom. Vilket tempo han än valde så såg jag till att vara steget före. På detta sätt kände jag mig stark och det var lätt att tänka positiva tankar.

Ungefär vid Manillaskolan gjorde F ett riktigt seriöst försök att dra ifrån mig. Han ryckte och gick förbi, det hela gick snabbt och jag hängde inte med. Släppte honom inte men hamnade några steg bakom honom.
F låg före i ungefär en halv minut, sedan kände jag att han inte skulle palla hålla uppe sin fart. Kände mig urstark när jag drog upp farten rejält och bara flöt förbi honom. F hade inte någonting att sätta emot, han stönade till och jag visste att jag skulle ta honom. Han skulle inte orka med mer.
Jag sprang på fram till Waldemarsudde för att där vänta in F, så blev det och han sa att han inte hade haft en chans att följa med.
Detta var ljuv musik i mina öron. Det var kul eftersom jag verkligen kände mig så stark. Ungefär vid Dramaten drog jag ifrån igen, tänkte att det är ingen idé att bjuda in till en kort spurt eftersom de då kan sluta hursomhelst. Det var betydligt bättre att dra ifrån tidigt och bara bränna allt nu.

Så blev det, och F försökte såklart komma ikapp, men det gick inte.
Att springa med F är att tävla, det är bara att erkänna. Jag är inte van vid det men det är faktiskt ganska bra eftersom det pressar en att springa snabbare. Inte minst rent mentalt pressar det en. Det tvingar en verkligen att träna upp sig i det oerhörda mindgame löpning verkligen är.

Distans: 29K
Tid 2.10

Efter träningen sa F att han allvarligt funderar på att hänga med till Berlin, och det får tävlingsmänniskan i mig att darra av skräck.

Stockholm Marathon 2007

F encore

F har fått mig att känna mig ytterst medelmåttig.
Han bara swichade förbi mig i Hellas. Kändes som att vissa har det och andra har det inte. Jag hörde till traglarna. Som bara tränar och tränar medan han softade och sen ändå bara var bättre.
Idag ska han med på sitt längsta pass någonsin, 29 km.
Och de tvärsta är att han kommer slå mig igen säkert. Ska försöka intala honom att vi inte ska ta i för mycket. Vet inte om han går med på det.

Strolling Down Memory Lane

Bilden är tagen ungefär 20 juni 2004.
Det är någon vecka efter Stockholm marathon (3.30.06) och det är min rygg som syns i förgrunden. Jag jagar O.
Vi hyr en slags hobbyvingård utanför Porto, tio grabbar har åkt ner för att kolla på Sverige i Fotbolls EM.
Tidigare på natten har vi varit på ett stort Eurodisco disco och druckit SuperBock i en hangar utanför stan. På vägen hem har vi stannat vid en mack för att skojbråka lite(!?).

Stojet fortsätter sedan på vingården. O har precis tömt en flaska vatten i mina kalsonger och nu jagar jag ut honom bland vinrankorna för att ta hämnd. Minns inte hur det gick men jag minns känslan när han stoppade i vattenflaskan innanför mina kallingar, hur det blev blött och kallt.

Att män kan vara så vackert små när de kommer samman.

Hairdresser on fire

Jag var hos frisören igår. Har gått till samma i fem sex år typ. Första gången jag gick dit sa han efter avslutad klippning, med flackande blick ”sådär, kort och snabbt”. För han är nämligen så sjukt snabb.
Reklamradion hann bara igenom Sledgehammer och den där I wan´t let the sun go down on me. Sen var han klar. Jag satt inte ens i frisörsstolen när Sledgehammer började. Helt fantastiskt, vi hann inte ens börja kallprata. Än mindre hann jag be om ngn speciell frisyr.

Dagens träning var ljuv musik

Idag var jag på lunchen ute och sprang 14K. Det var en sann lowest low runda. Lunchen låg och hotade magen hela rundan och mina muskler är inte i form efter helgens träning. Redan när jag vaknade imorse kände jag att jag inte riktigt ville träna, när jag väl vaknat till kändes dock som att det skulle bli skönt.

Okej, det var tungt, långsamt (14K på 1.01.31vilket ger typ 42.30 på milen) och i det närmaste tråkigt.
Det som räddade passet var en fantastisk rad låtar som slumpade sig fram i min Ipod.

Jag sprang idag runt Brunnsviken, av alldeles speciella skäl så betyder ekotemplet (se bilden) extra mycket för mig (ska skriva om det så småningom men tiden är inte mogen för det ännu). Exakt när jag var i höjd med ekotemplet så brakade stråkarna i Divine Comedys Our mutual freind igång.
Detta var fint och fick platsen att betyda ännu mer än den redan gör. Jag glömde rentav bort att passet var tråkigt och lyckades höja farten en smula. Efter den första dopinglåten kom nästa våg, New York I love you med LCD Soundsystem. Nu kunde jag inte annat än att höja farten ytterligare och börja sjunga med, ungefär i höjd med Stallis eller kanske precis vid tennisbanorna kom jag alltså springandes i relativt hög fart och sjungandes. Kanske att alla semesterlediga skulle kunna bli rädda för mindre. Kändes som att jag bröt harmonin to say the least.

Uppe på jobbet, i omklädningsrummet kom sedan Hoppiloppa med Sigúr Ros som en perfekt avslutning. Musiken blev perfekt medan löpningen var helt i disharmoni. Det var tur att jag fick musiken, annars kanske jag kunde tro att jag var påväg ner i en mental svacka.

Anslagstavlan igen

Hade glömt denna kategori, men här kommer en verkligt fin bild från min anslagstavla. Känns som att kycklingen blir smekt av döden.

Helgens resultat

Helgens resultat om nu någon bryr sig blev:
14K, 58 min
28+K, 130 min
10K, 45 min

För övrigt börjar mina semesterplaner ta form.
Jag tror jag ska genomföra två intensiva träningsperioder. Har beslutat mig för att inte åka utomlands i sommar utan stanna i Sverige. Tänkte åka ner till huset på Österlen och genomföra en +50K runda samt testa att köra en eller fler dagar med dubbla pass.
Klagar alltid på Österlen för jag tycker att det inte finns något att göra där. Men att planera vackra joggingturer och koncentrera sin träning kan inte bli fel. Särskilt inte där eftersom det just inte finns ngt som distraherar.
Jag ska ta två veckor av denna typ tror jag.
Ska bli mkt spännande.

Flytande rädsla

Nej, jag törs inte skriva ner någonting om den flytande rädslan utifrån en joggares perspektiv. Inget annat än just möjligen att jag tror att löpning kan ge trygghet. Det är så långt ifrån flytande som något kan bli.
Det finns i nästan alla lägen ett svar på ens frågor och det går att mäta så mycket saker i samband med löpningen. Det går att mäta vilken plats man kommer på i ett marathon, hur mycket man springer eller inte springer varje vecka, vad för skada man har för tillfället.
Detta kanske kan innebära en slags frizon från världen utanför, från den flytande rädslan.

Dessutom råder det inga tvivel (nästan) om löpningens positiva effekter. Detta skänker säkert även det en trygghet.

Vad tror ni om det då? Inte rocket sience reflektioner direkt men det är det lilla jag kan skriva ner.

F som i F….

Så, 10.30 var det showdown i Hellas.

F, jag och min bror åkte ut. Jag kände redan i omklädningsrummet att jag inte ville, ville inte gå ut och känna hur jag tappade greppet, förlorade F framför mig. Jag visste att löpningen skulle göra ont. Det duggade och hade regnat en del under natten varför banan var riktigt sur idag, sur och hal.

Kändes lite som den där duellscenen i ”Barry Lyndon”. Som att vi skulle ut på en äng, stega tio steg och sen panga mot varandra. Ingen dröm med andra ord. Det var ett Lowest low från början så att säga.

Vi började springa uppför den första svåra kilometern och det första som slog mig var vilket fantastiskt vackert löpsteg F hade. Han liksom bara flyter fram och kroppen är i perfekt harmoni. Det ser otroligt lätt ut.
Själv kände jag mig efter helgens 44 km lite stel to say the least.
Min bror sackade redan i första backen. Jag och F drog ifrån. Första kilometern gick på 3.45 och det kändes inte bra alls. Inte alls. Jag var verkligen tvungen att tänka positiva tankar för att inte surna ur i kroppen totalt. Detta kan hända mig ibland, att jag tänker på ett sätt som gör så mina krafter tryter. Nu var jag verkligen tvungen att vara på tå.
Andra kilometern gick ännu snabbare fast jag misstänker att andra är lite kortare än 1K.
Farten var bra men jag kände att vi borde dra ner, mina muskler orkade inte. Vi sprang på men efter 5K kände jag att jag måste släppa F, han hade dragit nästan från början och min kamp hade endast handlat om att komma ikapp.

Jag blev galen av ilska, det får jag nog lov att erkänna. Inte är det fint men så är det. Jag tålde inte att F drog ifrån. Särskilt sur blev jag eftersom jag visste vilken skalp detta var för honom. Under resten av varvet sprang jag runt och tänkte på hur jag skulle lyckas bortförklara mig. Vid 7K var jag nere på detaljer som att jag är ju så hårig och håret suger ju åt sig en del väta som gör mig tung. Den mentala resan dit innefattade bortförklaringar som att han ju inte var ute och åt med kompisar igår, och att han ju tränar mer för korta distanser och bla bla bla.

Ja ja, jag kan fortfarande bli arg för att F vann, inte så farligt jättearg men ändå. Men det har en del fint med sig också. Bland annat att F kommer fortsätta springa med mig, och jag väckte tanken på att springa Marathon i Berlin i honom. På torsdag ska vi gå ut och köra ett 30 K pass för att testa hans gränser en smula. Bara han inte krossar mig där också.

Jag tröstar mig med att min bror tog 61 minuter på sig att komma runt i Hellas.
F sprang på 43 och jag på 45.
Missade mitt mål med fem minuter och missade att få slå F. Men det var nyttigt, känns nyttigt att få lite stryk så att man får möjlighet att bita ihop lite. Nu återstår det att snällt sitta och ta emot F.s skravel och skryt i de mail listor vi gemensamt är med i under veckan. Kommer inte bli helt lätt att ta. Kommer i sanning ge mig möjlighet att bita ihop en smula.