Fetishism

Söndag idag, ingen träning varken lördag eller söndag på grund av att jag släppt loss en smula. Känns bra även om jag saknar det såklart.
Min stora fråga blir just i detta nu istället varför jag känner mig som en liten flicka som borstar håret på sin barbiedocka, eller som en man som sitter nere i källaren och putsar sina modelltåg in absurdum.
Denna söndag morgon har en kvart ägnats åt fotografering av mina löparskor. Hello Allan, wake up and smell the world! Det här är inte friskt!

Problemet är att jag gillar mina skor, ett av paren har jag i princip slutat springa i, de har inget mer att ge. Men jag kan gå i dem, det funkar de utmärkt till.
När vi nu ändå är inne på ämnet så kan vi lika gärna djupdyka ner i det, liksom avhandla ämnet löparskor, de är ju så viktiga. Det konstiga är att jag inte numera kan ha ngt annat märke än dem jag nu använder, ASICS. Jag erkänner och nu blir det nästan reklam. Men de är helt super. Fattar inte varför, kanske är det en vanesak. Men de är skönast. Springer alltid igenom typ tre modeller när jag ska köpa nya men fastnar alltid för ASICS. Har dessutom alltid hållit mig till Cumulusmodellen men "vågade" nu efter alla lovord köpa ett par Nimbus. Måste erkänna att Nimbus är helt sjukt skön. Tror att det helt enkelt kommer bli min framtida sko. Knasigt nog så är de enda skor jag kan tänka mig utöver ASICS ett annat japanskt märke, Mizunos Wawerider. Hade ett par när jag sprang maran 2004 men dagarna innan loppet lossnade sulan varför jag fick springa med en mycket speciell teknik, fick lyfta foten betydligt högre än jag brukar.

Så, då kanske någon kan förklara för mig varför japanerna är så sjukt bra på joggingskor? Fattar det verkligen inte men är glad sålänge de fortsätter producera sina skor.

Resten av dagen ska jag gå och bygga upp lite självkänsla eftersom det nu känns som att jag är en miserabel fåne som fotat mina skor och skrivit en novell om hur sköna de är. Kanske borde jag gå ut och försöka skaffa mig ett liv.