Så, 10.30 var det showdown i Hellas.
F, jag och min bror åkte ut. Jag kände redan i omklädningsrummet att jag inte ville, ville inte gå ut och känna hur jag tappade greppet, förlorade F framför mig. Jag visste att löpningen skulle göra ont. Det duggade och hade regnat en del under natten varför banan var riktigt sur idag, sur och hal.
Kändes lite som den där duellscenen i ”Barry Lyndon”. Som att vi skulle ut på en äng, stega tio steg och sen panga mot varandra. Ingen dröm med andra ord. Det var ett Lowest low från början så att säga.
Vi började springa uppför den första svåra kilometern och det första som slog mig var vilket fantastiskt vackert löpsteg F hade. Han liksom bara flyter fram och kroppen är i perfekt harmoni. Det ser otroligt lätt ut.
Själv kände jag mig efter helgens 44 km lite stel to say the least.
Min bror sackade redan i första backen. Jag och F drog ifrån. Första kilometern gick på 3.45 och det kändes inte bra alls. Inte alls. Jag var verkligen tvungen att tänka positiva tankar för att inte surna ur i kroppen totalt. Detta kan hända mig ibland, att jag tänker på ett sätt som gör så mina krafter tryter. Nu var jag verkligen tvungen att vara på tå.
Andra kilometern gick ännu snabbare fast jag misstänker att andra är lite kortare än 1K.
Farten var bra men jag kände att vi borde dra ner, mina muskler orkade inte. Vi sprang på men efter 5K kände jag att jag måste släppa F, han hade dragit nästan från början och min kamp hade endast handlat om att komma ikapp.
Jag blev galen av ilska, det får jag nog lov att erkänna. Inte är det fint men så är det. Jag tålde inte att F drog ifrån. Särskilt sur blev jag eftersom jag visste vilken skalp detta var för honom. Under resten av varvet sprang jag runt och tänkte på hur jag skulle lyckas bortförklara mig. Vid 7K var jag nere på detaljer som att jag är ju så hårig och håret suger ju åt sig en del väta som gör mig tung. Den mentala resan dit innefattade bortförklaringar som att han ju inte var ute och åt med kompisar igår, och att han ju tränar mer för korta distanser och bla bla bla.
Ja ja, jag kan fortfarande bli arg för att F vann, inte så farligt jättearg men ändå. Men det har en del fint med sig också. Bland annat att F kommer fortsätta springa med mig, och jag väckte tanken på att springa Marathon i Berlin i honom. På torsdag ska vi gå ut och köra ett 30 K pass för att testa hans gränser en smula. Bara han inte krossar mig där också.
Jag tröstar mig med att min bror tog 61 minuter på sig att komma runt i Hellas.
F sprang på 43 och jag på 45.
Missade mitt mål med fem minuter och missade att få slå F. Men det var nyttigt, känns nyttigt att få lite stryk så att man får möjlighet att bita ihop lite. Nu återstår det att snällt sitta och ta emot F.s skravel och skryt i de mail listor vi gemensamt är med i under veckan. Kommer inte bli helt lätt att ta. Kommer i sanning ge mig möjlighet att bita ihop en smula.
Sunday, July 1, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment