Min bror

Mannen på bilden är min bror. Han är en i sanning beundransvärd person, träning för honom är inte något måste utan bara något roligt. Han har sprungit fler marathon än vad jag har och han har sprungit dem runt om i hela världen. Vår inställning till löpning skiljer sig i hög grad. Han kan i princip på impuls bestämma sig för att springa en mara och sedan genomföra den, jag för min del förbereder mig relativt noga. Detta avspeglar sig givetvis i våra tider, min bror har aldrig varit ens nära att springa under fyra timmar. Skillnaden mellan oss tror jag är att min bror är fullständigt orädd medan jag för min del alltid är lite smårädd. Jag är rädd för skador och jag är rädd för att en mara ska bli för tung eller att jag ska tvingas bryta. Min bror tänker inte så överhuvudtaget, han bara springer.

För ungefär en månad sedan under ett slösamtal oss emellan föddes idén att min bror skulle följa med till Berlin för att springa maran, en dag senare var han anmäld. Så, Berlin marathon 30 september blir den första mara vi springer ihop. Förhoppningsvis dock inte tillsammans eftersom jag räknar kallt med att slå min glade bror.