Jag var tung i kroppen och kände något som jag aldrig känt förut, jag kände hur det stack i mina ben. Det var som att någon liten jävel gjorde tusen nålar på dem. Jag undrade om detta var ett dåligt tecken eller rentav farligt. Bestämde mig för att skita i vilket, detta projekt skulle avslutas. I efterhand tror jag att det kan ha varit mina nya Nimbus som är en aning för stora som skapade detta obehag, men jag vet inte.
Efter Wellesley var det i princip mycket folk längs hela banan. Alla skrek mitt namn när jag kom, de skrek det så många gånger så jag till slut i det närmsta tröttnade på alla lögner om att jag såg stark ut och att jag såg ut som en vinnare, det var såklart väl menat, men jag kände mig inte som en sådan. Började titta på klockan allt mer sällan, är såhär i efterhand glad att jag hade bestämt mig för att mäta mina tider i Miles. Detta innebar för mig att jag inte riktigt hade koll på min fart, inte på samma sätt som om jag hade mätt i kilometer iaf. Hur det än var började varje mile gå allt långsammare, vid ett par tillfällen frågade jag publiken om jag nu var vid Heartbreak Hill och fick nekande svar varje gång, det gick uppför mest hela tiden tyckte jag. Jag sackade och kände mig trött, inte ens på ett behagligt sätt, bara på ett mycket hopplöst vis. Sakta sakta men i accelererande utsträckning höll jag på att laka ur min kropp. Min hjärna var redan bortom all räddning, detta skulle bli ett lopp utan vändning, inga reservkrafter fanns, jag skulle inte börja speeda, skulle bara glida in i en enformig neråtspiral, jag visste det.
Publiken var egentligen den stora räddningen under detta lopp, det var enorma mängder åskådare, det var verkligen en sann upplevelse. Jag började roa mig med att höja ena armen och springa med knuten näve, när jag gjorde detta mötte publiken mig med en vägg av ljud, fullständigt öronbedövande. De älskade min knutna näve och jag rös i hela kroppen.
Vid något ställe, måste varit vid något college var det en manlig variant av Wellesley tjejerna tror jag. Har aldrig sett så många phrat killar i hela mitt liv, de hade stora megafoner som de stod och brölade i och de var liksom bröliga i hela kroppen. Minns att jag tänkte på dem som den typ av killar jag minst av allt skulle vilja ligga med, inte för att det är aktuellt men ändå. Stora biffar med långa shorts, bar överkropp och bakoframvända kepsar som äter anabola till frukost och älskar typ Offspring och de där som gjorde den där låten ”Rollin rollin” vad de nu heter, om ni fattar vad jag menar, hasselnötshjärnor med muskler som belgisk blå liksom. När jag knöt näven framför dessa amerikanska drömmar blev de dock helt bananas. De skrek i sina megafoner, de klappade som dårar och hejade som jag vet inte vad. För första gången i mitt liv kände jag att Linkin Park och typ Green Day var min grej, jag och dessa killar, nu var det vi och amerikansk nyrock för resten av livet. Jag kände mig som ett med deras frustande och tänkte därute i Bostons förorter att nu jävlar, hit ska jag tillbaka, vi ska grilla, lyssna på amerikansk nypunk i långa shorts, dricka öl och bara kramas aggressivt med varandra. Så mycket kärlek kände jag för dessa supermän, jag var fan typ ordförande i Limp Bizkit fanklubben för ett ögonblick. Tror jag var, i någon sekund, med i en Phraternity, tror jag drack öl ur plastmuggar, rakade mitt håriga bröst (och min pung) och hade skateskor. De var verkligen fantastiska och fanatiska påhejare, faktiskt de bästa jag upplevt, så sjukt aggro i sin framtoning men de var det för att ingjuta mod, och på mig i mitt känsliga state of mind funkade det perfekt. Kändes lite som filmen 300 om ni fattar, man bara brölar liksom och sen springer man rakt in i ett motståndarsvärd och dör direkt, men det spelar ingen roll, för man kände sig mäktig och modig precis innan.
Is this Heartbreak Hill? Nej nej fick jag till svar, det är tre backar sen kommer The Heartbreak, skit tänkte jag, tre backar, jag är rökt var så uppgiven att jag allvarligt funderade på att bryta. Det som stoppade mig var tanken på att tvingas uppleva den förnedringen. Att få frågan hur det gick och sedan säga att jag bröt. Och varför bröt jag? För att jag var typ en blandning av arg, lat och trött, nej det håller inte, jag kommer aldrig bryta på så dåliga grunder. Många delade ut vatten längs vägen, privatpersoner alltså, generositeten visste inga gränser, några hade enorma hinkar med is eftersom det var en mycket varm dag. Bostons vänlighet var överrumplande och jag sträckte min näve i luften igen med en backe kvar till Heartbreak. Väl där, i själva Heartbreakbacken kände jag att detta är det sista jag har, jag tar ut det i backjäveln men sen får det fan vara nog, jag kommer aldrig palla detta lopp, i mål kommer jag, men jag bränner mina målsättnignar. Där i Heartbreak Hill fattade jag det nog definitivt. Ställde in mitt sikte på typ 3.10 men trodde nog inte ens på det om jag ska vara ärlig, ville inte tänka på det, var så jävla arg.
Jag hade hört att när man såg den enorma Citgo skylten skulle man ha ont och när man såg The Prudential Building, då var man i princip i mål. Jag kan ärligt säga att jag sprang med extra högt huvud där i Bostons utkanter, Heartbreak Hill var knäckt eller rättare, backhelvetet hade knäckt mig, och spillran av en man skulle nu försöka forsla sig till mål. Alla skrek, ju närmare staden man kom desto fler åskådare var det, de sista fyra fem milesen stod människor i fem rader bakom varandra, det var otroligt mycket folk, helt sjukt, jag kände mig som någon slags världsartist, och jag spexade lite med publiken. Höjde min näve så fort jag hade tråkigt vilket jag hade mest hela tiden. Ungefär när jag såg Citgo skylten höjde jag näven och möttes av ett så öronbedövande jubel så jag tappade koncepten, alla dessa vänliga amerikaner, alla dessa välmenande tillrop, all denna ofantliga värme. Jag blev rörd till tårar, sprang där med knuten näve och fällde stora tårar, detta såg publiken och något som var nära kaos utbröt, var det något de tyckte bättre om än en löpare med knuten näve i luften var det en lipande löpare med knuten näve i luften. Jublet visste inga gränser, jag blev nu rörd till tårar varje gång jag lyfte min näve och desto närmare mål jag kom desto mer effekt hade min näve, det gjorde ont i öronen, det tjöt i dem flera timmar efter loppet. När jag passerade Citgoskylten, för övrigt en av världens smartaste marknadsföringstrix, alla löpare springer och längtar efter den skylten och suktar, jag är fortfarande betingad på Citgo, skulle typ kunna tänka mig att dricka bensin ur deras kranar, skulle typ kunna göra ohämmad reklam här i min blogg för dem gratis så mycket som jag älskar Citgo, när jag passerade den skylten och kom upp på Commonwealth Avenue trodde jag att 3.10 var inom räckhåll. Jag knöt näven mest hela tiden och blev rörd som bara den, sprang liksom runt och manipulerade mitt känsloliv lite och tänkte att bara jag kommer under 3.10 det är en liten tröst faktiskt, ska bli skönt att det inte blir tvåsiffrigt inne på tre timmar. Kollade på klockan och uppfattade att jag skulle tvingas höja farten en smula för att lyckas med detta, försökte höja men njae, vet inte om det riktigt gick. Jag blev arg eftersom jag nu sprang runt och kämpade för att komma under 3.10 fast jag ju visste att jag var god för bättre. Tiden började rinna ifrån mig och jag koncentrerade mig verkligen trots allt, in på Hereford Street och jag insåg att 3.10 var kört, visste att det var en ganska bra bit löpning uppe på Boylston Street. Publiken var ett inferno, men jag märkte dem knappt, för i mig fanns nu bara ilska av vulkanisk styrka och sorg. Jag såg på klockan, min klocka, 3.13.00, och inte långt kvar nu, jag är lite skrockfull och tänkte att jag vill verkligen inte komma in på 3.13 någonting, jag ställer mig fan och väntar tills det blir 3.14. Något stoppade mig från att göra detta, tror att det var besvikelsen över min miss. Och vilja att trots allt köra hela vägen. Jag sprang in i mål och skrek fan, fan, fan.
Jag gick nu från ilska till sorg, jag ville inte vara bland dem som sprungit snabbare, ville inte vara bland dem som sprungit långsammare, ville inte vara någonstans alls. Vilel ligga i fosterställning någon stans. Minst av allt ville jag hur det än var vara i målfållan på Boston marathon. Alla var mycket vänliga, jag försökte finna tröst hos mina medlöpare, men det var inte lätt. Jag fick en foliefilt, en påse mat, och en massa dryck. Gick och gick, grät lite, inte för att jag var rörd utan för att jag verkligen kände sorg över min tid. Kände att jag inte kommer kunna vila förens jag stått i Boston , på Boylston street som en slags segrare. Jag kände all värme från volontärerna på loppet, från publiken och från mina medtävlare, men ändå var jag så ensam. Jag tänkte på att jag var lyckligt lottad som kunde gå där och känna mig uppgiven efter ett marathon som jag sprungit på 3.13.40, men jag kunde ändå inte få ur mig känslan av besvikelse.
Bröt mig över ett kravallstaket och satte mig i ett sjukvårdsområde på den varma asfalten, jag frös och asfalten värmde något otroligt skönt. Lade mig ner och tittade upp mot skyskraporna. Där låg jag på den varma asfalten på Boylston street i Bostons finnanskvarter och tittade på skyskraporna. Jag kände mig märkligt levande trots allt, jag tänkte att jag i denna stund var fulländad som människa, jag var långt ifrån nöjd, var barnsligt missnöjd, trött, arg, sorgsen, men framförallt, jag visste att jag skulle komma tillbaka hit. Detta var inte mitt sista Boston, det var mitt första, tills jag återigen ligger där och tittar upp mot skyskraporna på Boylston, varje gång det känns jävligt att gå ut och träna, varje gång jag tvivlar på min motivation, varje gång ska jag tänka på den känslan, känslan av att jag drömmer om något att jag strävar, att jag verkligen verkligen lever.
Epilog
Efter ett par tokigt lugna dagar i Maine och ett par glada dagar i Kanada med både stad och bedårande landsbygd kom jag tillbaka till Boston. Gick upp till Boylston Street och kände hur jag mådde illa i hela kroppen, att jag knappt kunde titta på mållinjen som alltid ligger kvar, året runt som ett slags attraktion liksom. Jag tittade och kände hur hela min kropp liksom skakade lite, det var som omvända fjärilar i magen, som småsten i magen typ. Jag kände mig besatt av tanken att åka tillbaka. Jag vet att jag kommer tillbaka, om inte annat för att få ligga besviken och arg på Boylston street och känna mig levande.
